I årets upplaga av Bonde söker fru har mjölkbonden Elin Fröding hamnat mitt i en storm av kritik och negativa kommentarer — från både tittare och nätet.
Elin, som är uppgiven och tydlig i programmet med att hon inte tolererar sexistiska skämt, stod nyligen inför ett delikat beslut när en av brevskrivarna slängde ur sig en kommentar som hon beskriver som «något jag absolut inte trodde kunde komma ur någons mun». På grund av det valde hon att skicka hem honom — ett beslut som tydligen inte räckte för att stoppa kritiken.
Men kritiken handlar inte bara om skämtet. Under krönikören Frans Strandberg rubrik «Tramsfrans» lyfts även hur gränserna för begreppet “bonde” i programmet har vidgats kraftigt — och hur det bidrar till tittarnas frustration. Enligt texten krävs idag inte att deltagaren äger eller driver en gård på heltid. Det räcker med att drömma om livet på landet.
I programmet visade sig Elin inte ha någon egen gård utan bor och arbetar på en gård som programmet hyrt — samtidigt som hon extrajobbar på en bensinstation. När detta uppmärksammades i nätfåtöljen möttes hon av en oväntad mängd kritik: »Hur kan man kalla sig bonde?«, lyder en av reaktionerna.
Samtidigt bemöter produktionen hos TV4 kritiken – generellt – men går inte in på exakt vad som räknas som kriterier för att vara med i programmet.
Sammanfattningsvis handlar det om två lager: Ett intrång i privatlivets gråzoner när kamerorna slocknar och skämt glider över gränsen – och en bredare kritik mot programmets urval och hur tittarna uppfattar äktheten i konceptet. För Elin innebär det en dubbel belastning: att stå i rampljuset för sin dejtingresa och hantera reaktionerna på sitt liv och sin roll som bonde.
Det väcker frågan – hur långt ska underhållning få gå? Var går gränsen mellan att vara en genuin deltagare och att vara underhållning i TV4:s regi? Och hur mycket ansvar har vi som publik för vårt eget samtalsklimat i kommentarsfälten?
