När Lina Hedlund miste sin pappa, Lars-Göran ”Latta” Hedlund, efter en lång kamp mot hjärtsjukdom, tystnade en av de starkaste rösterna i hennes liv. Sorgen var omedelbar och total, men också sammanflätad med tacksamheten över allt han gav – framför allt musiken som formade henne som människa och artist.
”Latta” var en varm människokännare med stor humor, en berättare som älskade att samla folk till allsång och fest. Han brann för musik, särskilt jazzen, och spelade bland annat trombon och banjo. Hemma hos familjen Hedlund blev musiken som en femte familjemedlem, och bredden var stor – från Evert Taube till The Beatles.
Det musikaliska arvet skulle så småningom bli Linas yrke och passion. Under två decennier var hon en del av Alcazar, med scenerfarenhet från Melodifestivalen, musikaler och turnéliv. Bakom kulisserna brottades familjen samtidigt med pappans hälsa.
Hjärtproblemen började redan innan döttrarna Lina och Hanna flyttade hemifrån. Först kom kärlkrampen, därefter en omfattande bypassoperation och flera ballongvidgningar. Trots det pratade han sällan öppet om sin sjukdom – kanske för att inte oroa, kanske för att han ville vara samma obekymrade kraft för sin familj som alltid.
När slutet kom gick det fort. På mindre än ett år drabbades han av tre hjärtinfarkter, och den sista klarade han inte. Lina, som då väntade sitt andra barn, minns det som en natt som ristats fast i minnet. Mamman ringde mitt i natten, döttrarna skyndade mot sjukhuset i Bollnäs – men de hann inte fram i tid.
Dagen därpå satt Lina på tåget mot Växjö för att genomföra en show med Alcazar. Hon sjöng för sin pappa den kvällen, även om minnesbilderna är fragmentariska. Sorgen var bottenlös, samtidigt som ett nytt liv växte i hennes mage. Den dubbla känslan – ett farväl och en början – blev en paradox hon bar med sig länge.
Efter pappans bortgång fördjupades systerskapet mellan Lina och Hanna. De turades om att vara varandras styrka när dagarna vacklade. Att vara två i sorgen blev en livlina, något ovärderligt som band dem ännu tätare samman.
Ur saknaden föddes också en tradition. I Hälsingland startade systrarna ”Allsång för hela familjen med Lattas Döttrar”, inspirerade av sånghäftena pappan en gång tryckt upp. Första sommaren kom långt fler än väntat – omkring tusen personer – och sedan dess har de återkommit med två till tre utsålda kvällar varje år. Bygden samlas, minnen väcks, och pappans kärlek till musiken lever vidare i körsång och gemenskap.
Lina har även valt att engagera sig som ambassadör för Hjärt-Lungfonden. Hon beskriver stolthet över att få stötta livsviktig forskning och lyfter särskilt fram den stora befolkningsstudien SCAPIS, som kan identifiera riskfaktorer innan sjukdom bryter ut. Arvet efter pappan väcker också egna frågor om risk i familjen; även farfadern gick bort i hjärtinfarkt före 70 års ålder.
Ambassadörskapet har gjort henne mer medveten om vad man själv kan påverka: levnadsvanor, uppföljning, behandling och rehabilitering. För Lina handlar det både om att hedra pappans minne och om att skapa bästa möjliga förutsättningar för sina egna barn och sin familj.
Om hon fick säga något till sin pappa i dag skulle hon berätta om barnen, huset utanför Kilafors och om hur mamma mår. Framför allt skulle hon säga tack. Tack för musiken, modet och människokärleken. Och hon är övertygad om att han, var han än är, ler och är stolt.
Hjärtinfarkt uppstår när blodflödet till hjärtmuskeln blockeras, oftast av en blodpropp i ett åderförkalkat kärl. Den del av hjärtat som blir utan syre skadas snabbt. Vanliga symtom är tryck eller smärta över bröstet, illamående, ångest och yrsel. I Sverige drabbas omkring 23 000 personer varje år. Allt fler överlever tack vare förbättrad akutvård, förebyggande behandling och rehabilitering. Sjukdomen kan inte botas helt, men risken för nya infarkter minskar med läkemedel, ballongvidgning, bypassoperationer och förändrade levnadsvanor.
För Lina Hedlund är musiken trösten, scenen ett rum för minnen och framtidstro – och engagemanget för hjärt- och lungforskning ett konkret sätt att förvandla sorg till hopp.
