Skådespelaren och dansaren Rennie Mirro berättar i en ny intervju att kung Carl XVI Gustafs favoritlåt är den tidlösa klassikern Mr Bojangles – och att han själv fick framföra den vid kungens 70-årsfirande. För Mirro blev uppdraget en hederssak och ett av karriärens mest minnesvärda ögonblick.
Han beskriver att han har mött kungen vid flera tillfällen genom åren, senast i samband med ett företagsevent i Sundsvall. Men ingenting slår stunden när han fick tolka favoriten inför jubilaren: ett laddat ögonblick där musiken och högtiden möttes.
Samtidigt är Mirro högaktuell på teaterscenen. Efter premiären av LEMARC på Stadsteatern konstaterar han att nerverna höll, även om höstmörkret lämnar spår av trötthet. Familjen mår bra och han själv känner arbetsro efter en intensiv start på säsongen.
Rennie Mirros livsresa har varit allt annat än spikrak. Han växte upp i ett kollektiv präglat av alternativ livsstil, politik och ekologiskt tänk – en barndom han menar påminde om stämningen i en välkänd svensk film om kollektivliv. Lördagsgodis kunde vara messmör, och vardagen var långt från konventionell.
Det var dansen som gav riktning. Som nioåring antogs han till Svenska Balettskolan och fick där en kanal för sin rastlöshet. Han säger i dag att han kanske inte hade tagit sig igenom uppväxten utan den disciplin och glädje som dansen gav. När tv-serien Fame slog igenom i Sverige blev det dessutom lättare att vara kille och dansa, även om fördomarna inte helt försvunnit.
För Mirro har även New York en särskild plats. Båda föräldrarna kommer därifrån, och mycket av släkten fanns på Manhattan under hans uppväxt. Han bodde i staden när terrorattackerna den 11 september 2001 inträffade, en period som präglades av rädsla men också av en stark känsla av medmänsklighet och sammanhållning mellan stadens invånare.
Över tid har han också lagt av med tidigare vidskepliga rutiner, som att alltid kliva in på scenen med höger fot först. Det blev för tungt att bära, och i dag beskriver han en mer avspänd relation till scenskråets traditioner.
Privatlivet har gett nya perspektiv. Papparollen blev ett tydligt ankare, en identitet som gav honom mål och mening. Han skämtar om att han äntligen blivit en Svensson – något som också knyter an till att hustrun bar just efternamnet Svensson före bröllopet – men bakom skämtet finns känslan av att ha landat.
Framåt riktas fokus mot musikalen & Julia på Cirkus i Stockholm, en nytolkning av Romeo och Julia där Max Martins låtskatt ramar in berättelsen. Mirro gör en av de större birollerna som en trångsynt soldatpappa – en karaktär han ser fram emot att gestalta med både humor och allvar.
Att få sjunga Mr Bojangles för kungen framstår ändå som ett kapitel för sig i hans karriär. Kombinationen av tradition, publikens förväntan och låtens melankoliska lyster skapade ett minne som bär långt. Och när kalendern nu fylls av repetitioner och scenkvällar, finns den där stunden kvar som en påminnelse om musikens kraft – och om hur en favoritlåt kan bli en gemensam nämnare mellan artist och statschef.
