Jan Guillou har under större delen av sitt liv varit en av Sveriges mest stridbara och produktiva författare. Men nu berättar den 82-årige författaren om hur kroppen har förändrat vardagen på ett sätt han inte längre kan ignorera.
I en ny intervju med Svenska Dagbladet berättar Guillou om smärtan och begränsningarna efter sina ryggproblem. Han lider av spinal stenos, en diagnos som innebär att ryggradskanalen blir trängre och att nerver kan påverkas.
För fem år sedan var situationen så svår att han inte kunde sitta och skriva. För en författare som levt sitt liv vid skrivbordet blev det ett allvarligt hot mot hela yrkeslivet. Operationen gjorde att han åter kunde sitta och arbeta – men den löste inte allt.
I dag är det i stället gångförmågan som begränsar honom. Jan Guillou berättar att han numera bara kan gå omkring 100 meter åt gången, och då med hjälp av käpp. Längre promenader i skogen är inte längre möjliga på samma sätt som förr.
Det är just naturen han saknar mest. Guillou har tidigare beskrivit sig som en person som älskar att vistas utomhus, och i intervjun blir det tydligt hur stor förlusten är när promenaderna och rörelsen i skog och mark försvinner.
Även små vardagsritualer har förändrats. Att plocka blommor till hustrun Ann-Marie Skarp har länge varit en del av deras gemensamma liv, men numera kräver även sådana enkla handlingar nya metoder, tålamod och anpassning.
Trots de fysiska begränsningarna fortsätter Guillou att skriva. Han är fortfarande aktiv som krönikör och håller fast vid det arbete som blivit en central del av hans identitet. För honom är det viktigaste att skrivandet fortfarande fungerar.
Samtidigt är han öppen med att åldrandet inte bara handlar om kroppen. En av hans stora funderingar gäller vad som händer den dag texten inte längre håller samma nivå. Då menar han att det blir hustrun och förläggaren Ann-Marie som får säga till.
Jan Guillous besked visar en mer sårbar sida av en författare som ofta förknippas med skärpa, självsäkerhet och hårda formuleringar. Men även när kroppen sätter gränser verkar viljan att fortsätta skriva, tycka och delta i samtiden vara stark.
